text.skipToContent text.skipToNavigation
background-image

Udda & Utsatt von Wågström, Pauline (eBook)

  • Verlag: Books on Demand
eBook (ePUB)
3,99 €
inkl. gesetzl. MwSt.
Sofort per Download lieferbar

Online verfügbar

Udda & Utsatt

Aaron, 14 och Jimmy, 17, bor ensamma med sin alkoholiserade och oberäkneliga pappa. De lyder hans minsta vink för att undvika problem, och de försöker hålla sig hemifrån så ofta de kan. Sommaren är slut och Aaron och Jimmy ska tillbaks till skolan. Aaron ska börja i en ny klass, fast besluten om att denna gång inte mista sin stora chans till kompisar och Jimmy ska börja i gymnasiet. Det dröjer inte länge förrän de båda stöter på nya bekantskaper och personer som på kort tid kommer att förändra hela deras liv, både på gott och ont. Pauline Wågström, 28, är en författare från Nässjö som skriver självbiografier och ungdomsböcker.

Produktinformationen

    Format: ePUB
    Kopierschutz: watermark
    Seitenzahl: 159
    Sprache: Schwedisch
    ISBN: 9789178512782
    Verlag: Books on Demand
Weiterlesen weniger lesen

Udda & Utsatt

Kapitel ett, fem år senare. Aaron och verklighetsflykt.

Fort fram med rakhyveln, ångesten måste bort direkt! Ja, läsare , jag vet att du är där och att du bevakar varenda steg jag tar, men vet du vad? Jag bryr mig inte. Jag måste göra det här, det finns ingen annan utväg.

Två dödsbleka armar täcka av skärsår. Ångesten i mitt bröst är så hög att det känns som om jag ska drunkna i den. Luften får inte plats, jag är övertygad om att jag är på väg att kvävas. Jag försöker andas in så mycket jag kan men det tar stopp. Hela bröstet känns igentäppt som en ballong med för mycket luft. Det känns som om jag ska sprängas. Men bara nästan. Bröstet är fyllt med ångest ända upp till ytan och precis som att en ballong inte kan spricka utan ett nålstick så kan mitt bröst inte det heller. Armarna måste snittas sönder mer om jag ska kunna få någon ro. Jag måste andas, men det är så svårt. Jag får panik! Hjälp mig, läsare , snälla hjälp mig bara ...

Några tappra försök till inandning. I ett desperat försök att lugna ner mig går jag runt runt inne på toan, och slutligen snurrar det så mycket i huvudet för mig att de vita kakelväggarna med starkt svarta konturer blir synliga åt vilket håll jag än vänder blicken. De stänger in mig i ett luftfattigt vakuum och omringar mig.
Att skära sig ger samma känsla för mig som för en ballong som bitvis blir tappad på luft. Påsen som är fylld med mina livräddare, rakhyvlarna, känns saligt mjuk mot handen när jag greppar den. Badrumsskåpet åker igen med en dov smäll inne på den svagt upplysta toaletten. Jag försöker förtvivlat fiffla fram en skarp och oanvänd rakhyvel. Pappa kan omöjligt märka att jag använder en av dem, bara jag är noga med att tvätta den och sätta tillbaks plasthylsan igen. Plasthylsan som ger skydd åt de härligt vassa rakbladen. Det går fort att avlägsna den. Rakbladspåsen kastar jag omilt ifrån mig intill den gamla vita tvättkorgen, som ger plats i ett av badrummets mest smutsiga och ostädade hörn. Jag sätter sig tillrätta på det hårda golvet bland smutsen där jag känner att jag hör hemma. Jag är så misslyckad.
Med duschkabinen tätt intill mig kan jag känna gåshuden sprida sig på min högerarm, jag rullar tröjärmen så högt upp jag kan, tills tröjans tyg börjar strama åt kring min hud, och gör liknelsen av att en anakonda är i full gång med att täppa till hela min blodtillförsel. Med vänsterhanden ska jag sarga handleden och resten av armen. Stöttande mot mitt högerben placerar jag högerarmen med handleden uppåt. Allt är klart. Det enda som saknas är lite mod. Det känns svalt, rakbladet vilar varsamt mot min hud.
Det kommer att svida, det kommer göra ont som fan. Men jag måste! Eller gör jag det? Jag hatar att det gör så ont, men jag klarar inte detta. Jag kan ju för fan inte andas! Jävla ångest, nu skär jag!
Såren på min handled som inte har hunnit läka ska få sig ännu en omgång. För bästa effekt bestämmer jag att jag ska karva ett nytt sår rakt över dem. Utbrottet i mitt inre måste få ett stopp. Nu gör jag det bara. Palla bry sig om det gör ont, hela mitt liv gör ont. Jag orkar inte bry mig. Jag förtjänar smärtan, jag är äcklig, oönskad och värdelös.
Snabbt och skoningslöst. Jag har varken kontroll över min nyss uppskurna handled eller resten av min kropp. Handleden pulserar utan uppehåll och det sprider sig likt rekordsnabba cancertumörer från topp till tå. Det bränner. Långsamt, som en slingrande orm letar sig blodet längs med resten av min arm innan det slutligen drar sig nedåt. Sårskorporna som så duktigt har täckt över det gamla såret har åter fläkts upp. Blodet slingrar sig inte längre, det skvalpar fram. Det nygjorda såret är nu placerat tvärs över det förra och skårorna liknar ett kryss. Ett rött sådant.
Högerarmen ut, vinklad bort från kläderna. Allt det svarta omsluter

Weiterlesen weniger lesen

Kundenbewertungen